Bästa söndagstangon i stan

I mer än 20 år har streettangodansare samlats i hjärtat av San Telmo, på Plaza Dorrego. Faktum är att söndagens "Milonga del Indio" på torget startades av dansaren Pedro Banavente, en man känd som "El Indio".

Det är omgivet av 1700-talsbyggnader och är ett av de äldsta offentliga torgen i staden. Medan platsen förvandlas till en mäktig antikmarknad dagtid på söndagar kommer tangodansarna ut på natten, mellan nio och tio och midnatt.

Dansen sägs vara den mest ikoniska dansen på 1900-talet med sin intimitet, elegans, mytiska ursprung och stolthet.

Mellan tandas, en grupp låtar i samma stil som spelas av samma orkester, hittar dansarna sina små vita bomullsdukar för att ackompanjera Chacarera, en vacker nordargentinsk folkdans.

Lite om tangons historia

I boken "The Meaning of Tango: The Story of the Argentinian Dance" skriver författaren Christine Denniston att tango utvecklades som "själens hunger efter kontakt med en annan själ" i fattiga Buenos Aires. I mitten av artonhundratalet fanns det en enorm efterfrågan på arbetare i det extremt rika men avlägsna landet.

Argentinas stora jordbruks- och mineraltillgångar blev tillgängliga genom byggandet av ett stort järnvägsnät. För att locka invandrare från Europa erbjöd den argentinska regeringen subventioner, mark, arbete och gratis mat och boende vid ankomsten. Det var på stranden av Río de la Plata där invandrarna först satte sin fot.

De kom från Spanien och Italien, från Storbritannien, Tyskland, Libanon, Syrien och Ryssland. Männen sökte jobb, men livet var svårt och invandrarhotellen var överfulla. Hemlängtan och med tomma magar sökte invandrarna sin tillflykt till dansens värld, enligt boken "A Pickpocket's Story of Argentine Tango" av Victor Levant.

Det var mycket fler män än kvinnor som dansade, och för att få en kvinna i famnen måste mannen vara skicklig. För att lära sig dansa fanns det män exklusiva klasser som kallades práctica där de lärde sig att dansa kvinnans roll med sin manliga lärare. Tango utvecklades på bordeller med prostituerade och den så kallade "compradrito", mannen som agerade hallick eller älskare.

"Tango började svart" men "idag är tango ett hav av vita ansikten", skriver Robert Farris Thompson i "Tango: The Art History of Love". Afro-argentinernas inflytande har varit okänt då de svarta i Buenos Aires "försvann" genom att dödas.

Befolkningen med afrikanskt ursprung i Buenos Aires gick från 34 procent 1810 till mindre än 2 procent 1887. Framför allt består streetdancen av en blandning av musik och dans från européer, afrikaner och gauchos (eller andalusier).

I början av 1900-talet spelades tangomusik på restauranger och kaféer över hela Buenos Aires.

Dessutom ägde tangons guldålder rum på 1940- och 1950-talen. Formella danshallar kallade milongas – tangolokaler – fanns över hela staden.

Under den argentinska militärregimen från 1976 till 1983 förbjöds tango och till och med tangofilmer. Överraskande nog var det också under detta decennium som tangoshower tog fart utomlands och miljoner utsattes för tangueros från Buenos Aires. På 1990-talet gick tango till Hollywood med flera filmer som gjordes med stjärnor som Rudolph Valentino, Madonna och Marlon Brando.

Tangotexter är Buenos Aires autentiska poesi. De skapar stämningar av humor, tapperhet och längtan, där bara det senare överlappar en stereotyp av tango som en låt om ångest.

Framför allt gör tangopoeter oss medvetna om tidens gång. De lever med detta medvetande, som mycket väl kan visa sig vara själva essensen av mänskligt medvetande – Robert Farris Thompson i 'Tango: The Art History of Love'

Viktiga regler för tango

I en milonga anses det vara oförskämt att gå fram till en person och be om en dans. Detta innebär att både den som ber om en dans riskerar att tappa ansiktet och sätter press på den som blir ombedd att säga ja.

Därför är sättet att bjuda in någon att dansa på att fånga den andres blick över rummet och få bekräftande ögonkontakt tillbaka. Detta kallas cabeceo, ett ord som också används för fotbollsspelare när de skallar bollen.

Som det beskrivs i en tangoartikel i The New York Times är "följarna" kvinnorna, och de får inte röra sig förrän "ledarna", männen, ger signalen att göra det. Den typiska tangoorkestern består av sex musiker och kallas Orquesta Típica.

Det finns två bandoneoner, två violiner, ett piano och en kontrabas.
Till att börja med skulle det vara en början att lära sig "Eight Step Basics" som heter Salida, dessa steg visas också av Madonna i filmen Evita.

I milongorna är musiken organiserad i tandas, en grupp låtar i samma stil som spelas av samma orkester. Dansarna brukar stanna hos samma partner tills tandan är över efter tio till femton minuter, och dansgolvet är röjt.

En viktig person att känna är Carlos Gardel, en hjälte från Argentina och uppfinnaren av tangolåten.

Jag hör ekot av dessa tangos av Arolas och Greco dansade på trottoaren, ett ögonblick destillerat som förblir utan förflutna, utan framtid, en anti-glömska, med smaken av allt förlorat, och allt återhämtat sig.

– Jorge Luis Borges, "The Tango" och "The Other, the Same" (1969)