Nicaragua i korthet

“För att förstå de levande i Nicaragua visade det sig nödvändigt att börja med de döda”, skriver Salman Rushdie efter sitt besök i Nicaragua. Bara under de senaste 30 åren har landet genomlevt diktatur, revolution, kontrarevolution, jordbävningar, orkaner och vulkanutbrott.

Trots alla prövningar präglas Nicaragua av fantastisk gästfrihet, tillmötesgående och uppenbar livsglädje. Landets händelserika förflutna gör att det dagliga livet levs med intensitet och iver. Man ser föräldrar med krigserfarenheter och tidigare osäkra livssituationer överösa sina barn med uppmärksamhet och kärlek, och man blir inbjuden på middag av människor som knappt har pengar till salt på bordet. Eftersom nicaraguanerna har lärt sig nödvändigheten av att inte älta sitt dramatiska förflutna, har vägen från sorg till glädje förkortas. 

Som man kan förstå är det svårt att beskriva en generell nicaraguansk livsåskådning, utan att ta landets historia och dess religion i åtanke. Den Sandinista revolutionen 1979 var en genomgripande händelse för alla nicaraguaner, oavsett politisk övertygelse. Ett folkligt uppror störtade den 70 år gamla Somoza-diktaturen, uppkallad efter familjen som i tre generationer behandlat landet som sin personliga egendom. Den 19 juli föll regimens siste diktator Anastacio Somoza, och kommunisterna i El Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) tog över makten i landet. Revolution är nu historia och sandinisterna förlorade makten i valet 1990, så rör politiken fortfarande upp starka känslor i landet. "Sandino Vive" (Sandino lever), står det på en betongvägg rätt utanför flygplatsen i Managua. Ett rödaktigt stenblock svarar "Cristo vive" (Kristus lever), och "Viene pronto" - han kommer snart. Det är ett talande exempel. Än idag sägs det att Sandino är en av de avlidna som i realiteten aldrig dog, och han blir omtalad med samma ordalag och symbolism som Kristus. Dessa två, eller deras ideologiska anhängare i respektive sandinismen och katolicismen, innehar en unik plats i den nicaraguanska folksjälen. 

Större delen av nicaraguanerna är katoliker, och det nicaraguanska sättet att vara kan till stor del förstås utifrån katolska referensramar. Det ser man bland annat i förhållandet mellan könsidentitet och religiösa nyckelsymboler. I Nicaragua, liksom i andra länder i Latinamerika, symboliserar Jungfru Maria renhet, kärlek, trofasthet och lidande. Dessa egenskaper speglas i idealiseringen av moderskapet som heligt, och mönsterbilden av modern blir därför centrum i världen genom sin förmåga att föda barn. Familjeidealet i Nicaragua är en samlad, patriarkalisk familj där fadern är försörjare och moraliskt överhuvud. Men i många fall grusas idealet: ett stort antal hushåll består uteslutande av ensamstående mödrar och deras barn. Trots, eller kanske på grund av det starka mödraidealet är Nicaragua ett mansdominerat samhälle med vitt skilda värden för män och kvinnor.  Männen blir värderade utifrån deras grad av maskulinitet, medan kvinnorna värderas som antingen dygdiga eller ärelösa.

Kontrasterna mellan infödingar och vita, rika och fattiga, beskyddare och klient, makt och maktlöshet är direkt och öppen i Nicaragua. Landet är politiskt uppdelat i mer eller mindre lika stora delar mellan sandinistanhängare och sandinistmotståndare. En del nicaraguaner kämpar idag för den rikedom de blev förlorade i förbindelse till det sandinistiska styret och kriget på 80-talet, medan andra kämpar för rikedomen de aldrig haft. Landet är också ett av de fattigaste i Latinamerika. Ungefär hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och måste klara sig på mindre än en dollar om dagen. Politiska motsättningar, ekonomiska brister, hög arbetslöshet och flyktiga familjerelationer kan ge intryck av att sociala relationer i allmänhet är instabila, och kopplingen mor-barn är av många samhällsvetare ansett vara den viktigaste faktorn för stabilitet.